När man lyckas pricka in en fantastisk konsert i kalendern, kommer på plats och låter sig hänföras av underbar musik, då är det som alla livets pusselbitar bara faller på plats! Man är verkligen rätt person, på rätt plats, vid precis rätt tidpunkt. O så klyschigt, men ack så sant!
Jag funderar på "klassisk musik", och hur jag själv kan blir så vansinnigt uppfylld av den, medan andra kan rycka på axlarna och hellre pilla på mobilen. I ett samtal jag hade med en tidigare klasskamrat, kom skillnaden mellan klassisk musik och pop/rock-musik på tal. Han, som själv främst utövade den senare typen, men även den andra, påtalade något som jag har tänkt en del på sen dess.
Nämligen att man är mycket mer kräsen som (kanske själv musikutövande) lyssnare, när det kommer till klassisk musik. Eller kanske akustisk musik, rättare sagt. Går ett band upp på scen och drar av några distade ackord, kan jag tycka att det låter helt okej, rätt fräckt, trots att det kanske är lite småfalskt. Men går ett annat band upp på scen, bestående av enbart stråkmusiker, och drar igång en sonat, lite småfalskt, har jag svårt att låta bli att störa mig på intonationen, och helhetsintrycket efteråt blir inte så bra.
Vilka krav! Varför har jag valt en sån inriktning i mitt musicerande, kan man undra?
Jo, för att när det uppstår ett så fulländat intryck som idag, när Drottningholms barockensemble visade upp sitt samarbete, förstår man vilket arbete som ligger bakom, och hur skickliga musiker som faktiskt står där, mitt framför mig.
DÄR, just där vill jag vara. Och just där har jag den enorma förmånen att vara, när Vocalis avslutar ett stycke musik med en perfekt durtreklang, eller när jag i samförstånd med min tillfälliga pianist, helt perfekt tajmar in sluttonen. Det är de pyttesmå detaljerna som känns i hela kroppen, och som gör hela skillnaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar