Det kändes lite halvt nervöst när Anneli, som ledde kulnings-prova-på't, ville att vi, var och en, skulle slänga iväg en vokal signal ut över nejden. Men det dröjde inte länge förrän vi vant oss vid varandras närvaro, och det kändes faktiskt helt okej till slut att stå där och nybörjarkula :)
Vi gick också in i skogen en bit och fortsatte där. Anneli ville att vi skulle få uppleva känslan att stå i skogen och känna energin från naturen när vi kulade, och faktiskt när vi ställde oss på lite olika platser inne i skogen och började kommunicera med varandra, insåg jag att det inte alls fanns något flummigt i det hon sa, utan tvärtom. Det kändes helt naturligt och riktigt att våra ljud och toner skulle finnas inne bland träden.
Många förknippar kulning med sång, och man tror gärna att en bra sångare är lika med en bra "kulare", men det är två skilda saker. Kulningen har en funktion, ett läte som måste kunna tränga genom väder och vind, för att kunna nå den eller de man vill kalla på. Jag kände själv att min kropp gärna ville använda sig av sångtekniken, men jag fick det förstått för mig att det inte var så man skulle göra, vilket var lite förvirrande. Anneli menade på att man idag "förskönat" hela grejen med kulning, och det gärna kan bli lite problem för skolade sångare, att plocka fram en annan typ av vokal teknik. Jag förstod vad hon menade.
Hur som helst så var det oerhört kul och härligt att få prova på, och om möjlighet ges, gör jag det gärna igen.
 |
| Ammi och jag med Smidgården i bakgrunden |
